Therese

Sommaren är över sedan länge, och de planerade 7 dagarna hemma i Jämtland blev 10. När blir något en tradition? Helgen i Brattbytorpet avverkades nämligen för tredje gången på fyra år, och blev en succé även i år! Det är så roligt att vara där, även om dagarna innan består av en hel del stress och svordomar.. Tillsammans med mamma och S besteg jag Ansätten för första gången, och lärde mig nya växter, så som Ängskovall (Ängs-Ko-Vall eller Äng-Sko-Vall?) och Svarthö (Svar-thö eller Svart-hö??). Jag gjorde dessutom debut på Fäviken, dansade till Linda Gail Lewis, och plankade in på campingen för att tillbringa natten i ett tält. Fint som snus.

De tio dagarna gick fort, och hemma i Jönet väntade två katter och en lägenhet i kaos! Katthår och barkbitar överallt. Ställde in väskan, behöll skorna på och tog fram dammsugaren, välkommen hem. Den nya krabaten i mitt hem är Nisse, Kissens bror. Jag gav som bekant bort honom till en arbetskamrat i november förra året, men nu är han tillbaka igen. Det går förvånansvärt bra att bo med två katter i en etta, och de tycker om varandra för det mesta. Det är väl det som kallas syskonkärlek. Min arbetskamrat kommer inte få tillbaka Nisse om hon trodde det, han ska följa med mig och Kissen hem till norrland.

Livet i Jönköping innebar också två veckor till på min underbara praktikplats; gården Hattsjöhult utanför Nässjö. Förutom att ta hand om odlingarna byggde vi bla staket till getterna och verkade klövar på desamma, samt badade i Lillesjön när vädret var på det humöret. Varje dag cyklade jag även mellan Nässjö och Hattsjöhult, en sträcka på 2,6 mil tur och retur. Här fick gamm´cykeln ta revansch!

Sommaren sedd ur ett bilburet perspektiv var bra. Det kändes dock som att det var sista året för mig på Wheels n Wings i Varberg, det var roligare de två första åren jag var iväg. Det har blivit färre onsdagsträffar också, kanske även det ett avslutat kapitel för min del. Men OBS! Det betyder inte att jag har lagt ner det där med raggar/entusiastbilar. Under Jönköpingscrusingen hann jag inte med så mycket crusing, men däremot att bli kastad till höger och vänster på dansgolvet, alltid lika roligt, och för några veckor sedan var det dags för en favorit i repris av Rockabillynight i Huskvarna Folkets park. Jag längtar tills jag tjänar pengar igen och har råd att tatuera in en pinupa och några körsbär på armen! Eller hur, mamma och pappa! Kul!

När skolan började igen efter sommaruppehållet bjöds det både på motorsågskurs och traktorkörning! (Förutom de sedvanliga, inte lika roliga, trädgårdskurserna..) Jag är jätteentusiastisk och tacksam över motorsågs- och traktorkörningen, men alla i min klass är inte lika roade. Surtanter. Surtanter och surgubbar är det värsta jag vet. Så, då fick jag det sagt också. På motorsågskursen avslutade vi med att fälla ett riktigt träd! På riktigt alltså! I skogen! Och kvista och kapa och släpa runt stockarna med timmersaxen, eller vad den heter. På traktorkursen kör vi mest baklänges.. Kopplar på vagnar och diverse redskap, och en del enklare service. Jittejittekult ju!

Nu är projekt En Svensk Klassiker 2013 igång! Hittills är jag och C anmälda till två av fyra lopp; Öppet spår och Vätternrundan. Anmälan till de andra två loppen (Vansbrosimmet och Lidingöloppet) skall inom kort ros i land. Här finns ingen återvändo! Jag är taggad till tusen, men med blandade känslor. Klart är i allafall att jag längtar till den här tiden nästa år, när allt är klart och jag sitter här i min Klassikertröja, med mitt Klassikerdiplom, min Klassikermedalj och mitt Klassikersmycke. Jo, jag ska köpa alla souvernirer man kan ha och bära dem dygnet runt i några månader, fram till jul ungefär. Det är dock ganska kostsamt, det här med att göra en Klassiker. Bara anmälningsavgifterna går på flera tusen, och det saknas en del i utrustning för min del, en våtdräkt tex. Sa jag att jag inte heller äger några skidor? Jag gör inte det i allafall. Jag har inga skidor att åka Öppet spår på, men det löser sig nog ska du se, lilla mamma. 2014 satsar jag på SM i Triathlon.

Jag har större problem än så! Jobb och pengar tillexempel. Det är inte helt idealiskt att sluta en trädgårdsutbildning i december, tre veckor före jul, om man har tänkt att man vill fira jul med sin familj i annat landskap, och dessutom har två katter som kräver viss omvårdnad. Men det ordnar sig nog ska du se, lilla pappa. Jag ska bli bonndräng och köra traktor hela dagarna, det är livet det.

Tre personer har påverkat de senaste åren av mitt liv lite mer än andra.

Man kan säga att det började med D. Han var/är klok, snygg, snäll, fin, självständig (lite för, enligt mitt tycke..) och en svärmorsdröm i nyktert tillstånd. Alltid intresserad av att lära, och av D fick jag svar på många av mina frågor och funderingar som mer eller mindre alltid snurrar i mitt lilla rara huvud. Vi flyttade och lekte vuxenliv, åkte motorcykel på Gotland, vi skrattade och jävlades med varann, tränade och hade härliga år. Av D fick jag min kära cykel. Han var, och är fortfarande mer eller mindre, mitt levande uppslagsverk och den jag frågar om träning, cykel, film, teknik, musik och böcker. Men det slutade pirra.

I Jönköping kom nästa. H. Vilken sommar jag fick, mycket tack vare H. Raggarliv, V8or, go musik, glada dagar i helsofforna i bilen, sol, bad, dans och mycket bus av olika de slag. Äntligen fick jag vara med, efter att alltid ha stått bredvid och bara fått titta på alla dessa jänkare. H har alltid ställt upp, med utlåning av bil, hämtning och skjutsning, flytthjälp, sängplats och tröst när det varit tungt. Och mycket bus! Jag säger det igen. Men det pirrade aldrig.

Sen träffade jag N. Helskägg, cowboyhatt och stor pick-up. Med halmstrået i mungipan och countrymusiken i kroppen, alltid nära till skratt och kramar. Året med N utvecklade mig otroligt mycket. Han lärde mig massor av nya saker, utan att tänka på det. Jag hade aldrig fiskat med kastspö, aldrig rott en båt, aldrig kört en traktor, aldrig varit på husvagnssemester. Sällan plockat bär, aldrig gjort sylt och saft. Aldrig åkt runt med fyrhjuling i skogen för att lägga ut äpplen till älgarna för att säkra åtminstone en älg under höstens jakt. Aldrig vakat på och sett vilda vildsvin. Men det pirrar inte.

De här tre killarna, damer och tjejer, är alla riktiga toppenkillar. Två kan dansa, den tredje vill inte. En är definitivt lite smartare och snyggare än de andra. En tror att han är nåt. En annan pratar gärna så djupt att man inte hänger med. En av dom är en obotlig egoist, en annan obotlig optimist. En har ett otroligt stort behov av fysisk kontakt, en annan glömmer bort att sakna en när man är borta. En luktar skog, en luktar avgaser och den tredje dyr parfym. Alla tre väldigt olika och jag kan inte tänka mig vad samtalsämnet skulle kunna vara om dom sågs nångång. Öl, kanske?

Det jag vill säga är att jag är så otroligt tacksam över att jag fått lära känna dessa fina fina pojkar som gjort så mycket för mig!

Jag önskar mig nu en mix av dessa tre, och mycket pirr, förstås.

Jag har varit på två veckors praktik genom skolan på landet utanför Nässjö, nämligen i Hattsjöhult. Det är en privat gård med 20 mjölkkor, fem hästar, tre kaniner, två marsvin, tre katter, sju getter, påfåglar, höns, ankor, fasaner och en massa nykläckta kycklingar. Trädgården är öppen för allmänheten att komma och titta på, men dom odlar främst för husbehov, blandat med en massa blommor. Där har jag under två veckor rensat ogräs, planterat, lagt gräsklipp runt tomat- och gurkplantor i växthuset, lagt ut halm runt potatisen, planterat pumpa och squash i badkar, matat djuren och penslat Brahmatuppens fötter med matolja, mm mm. Det har varit mycket lärorikt! Jag cyklade nästan två mil varje dag och kissen fick hur mycket friskluft som helst när jag var borta. Om några veckor ska jag dit igen och fortsätta praktikperioden.

Min kära älskade fina cykel har nästan kastat in handduken. Jag lämnade glad i hågen in den på service häromdan, men ganska snart blev jag uppringd och fick höra dödsdomen. Det var drivpaketet, vad nu det betyder, som är på väg att ge upp. Inte bra! Så jag valde att inte utsätta mig för risken att bli ståendes nånstans, flera mil hemifrån med brusten kedja, och köpte mig helt enkelt en ny cykel! Coolaste ever. Jag har dock inte hunnit provcykla den än, men den ser bra och snabb ut. Fick också lära mig några viktiga saker som följer med när man har en räsercykel, vett och etikett för att smälta in bland de andra räsercyklisterna. Bromsarna används i princip inte för att stanna, utan för att anpassa farten. Att väja är ett bra sätt att inte slita på bromsarna. Om man går mer än en meter från cykeln måste man ta av sig hjälmen, annars är man töntig. Stöd, lysen och ringklocka är helt uteslutet. När man inte cyklar måste man hänga coolt och nonchalant på cykeln. Man har aldrig båda benen i marken och står gränsle över ramen, utan en fot måste vara på pedalen, alternativt kan man sitta lite snyggt på ramen, och när man leder cykeln håller man bara i sadeln. Jag måste öva på de där sakerna så att det kommer naturligt och så att ingen kan avslöja mig att vara en enkel motionär. Med en Bianchi har man lite att leva upp till, har jag förstått!

På tal om cykling så har jag äntligen kunnat bocka av en grej på min ”att göra i Jönköping”-lista, nämligen Visingsö! Jag och Linda åkte över från Gränna en solig förmiddag, vi hyrde cyklar och hann sen med nästan två varv på den lilla ön. Fint! Lunchen intogs på en lite öde strand med sand mellan tårna. Den ön var lite lagom stor, jämfört med min senaste ö-cykling..

I början av juni kom Eva Eastwood till Pilaboparken utanför Nässjö. Dans dans dans och allsång, kombinerat med sjukt bra luftgevärsskytte gjorde kvällen!

En dag klippte jag av mig halva håret och körde Catalinan till Tibro för fest med Greasetema.

Jag och Hanna har också hunnit med att mjölka skolans 60 kor under nån timme en eftermiddag, spännande grej!

Countryfestivalen på High Chaparral bjöd på regn, ångloksfärd, Jesse James-hamburgare, knallpulverpickadoller och westernshow. Och så countrymusiken förstås! Synd bara att kvällen mer eller mindre regnade bort för oss stackare i publiken, och att Kjell skulle få punka på oldsen på hemvägen, vilket ledde till åtskilliga mil och timmar extra för att hämta däck och grejer. Men Kjell, han kan han!

Men det känns som att jag glömt nåt? 

Jag är hungrig och äter ofta. Mycket oftare än alla andra här nere i Jönköping. Men jag blir inte tjocker. Jag är ju smaler! Hur hänger det ihop? Vad har dom fått för uppfostran här egentligen? Alla vet väl hur tallriksmodellen ser ut. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika. Helt perfekt för mig med hungrig mage varannan timme. Flera av mina vänner här i södern äter inget alls mellan lunch och 19 på kvällen, och då kan det bli en macka, eller körv mä brö. (Hej hej Jenny!) Om jag någon gång fuskar lite och kokar en tallrik gröt till middag får jag dåligt samvete för att jag inte ger min arma kropp tillräckligt med näring och energi. Ska jag vara glad över att jag har en sån sund syn på mat, eller ska jag sänka mina krav lite och inte straffa mig med dåligt samvete de dagar det faktiskt inte är så roligt att laga mat till mig själv.

Jag har idag konstaterat att jag tamejfan är en whiktigt whedig tös. Jag är tamejtusan ett kap! Ni skulle se mig på de (få) praktiska moment vi har i skolan. Häromdagen plockade och hackade och spättade och grävde vi sten på ett område som ska bli köksträdgård. Jag gick fram som fru Duracell och E kallade mig wonderwoman, och ladugårdsförmannen som vi träffade på studiebesöket förra veckan undrade när jag ska komma och mjölka. (Jag får prata gott om mig själv, för det här är min blogg). Jag ser vad som behöver göras, vilket moment som kommer näst, vilka redskap/verktyg som eventuellt kan komma till användning, och så hinner jag hämta och fixa innan nån säger till. Jag gillar att som idag, skotta skottkärra efter skottkärra med jord och köra iväg till bäddarna i växthuset. Jag har så mycket energi och gillar att få ta i och jobba. Lite av den viljan kommer nog från ett mindervärdeskomplex. Jag tycker inte om att särbehandlas bara för att jag är tjej. Jag kan själv! Bära, lyfta, skotta, gräva, laga kopiatorn, köra jänkare, bli smutsig under naglarna. Det finns lite jävlar anamma i mig och en portion envishet, tills tålamodet tryter. Synd att jag inte kan laga bilar, backa med släp, tända upp i pannan eller köra åkgräsklippare med den bästa taktiken. Jag får lära mig.

Jag har fått öva på några moment iaf under de senaste veckorna och jag uppskattar verkligen att vara med folk som inte dömer mig efter kön. Kände mig som en äkta lantis under en dag i april, då regnet sakta strilade och vi stod ute i skogen med traktorer och klöv ved hela dagen. Jag fick köra massor med traktor. Jag kan själv! Jag har aldrig sett mig som ett asfaltsbarn och har fram till nu trott att jag kan en del om allt man kan veta om landet, alltså landet som inte är stan. Jag kan inget. Jag har aldrig hanterat kor. Jag har aldrig kört traktor. Jag vet inte vad som är vad och när man gör vad av att harva, så, ringvälta, skörda, plöja. Jag vet inte hur vete ser ut när de växer på åkern, och inte hur man planerar växelbruk. Jag kan inte några av skogens och ängens vilda blommor. Ingen aning. Min uppväxt var inte så lantlig som jag trott och jag skäms över min okunnighet.

Men appropå kan själv, så var jag ju ensam några timmar i Göteborg för två veckor sen för att springa Göteborgsvarvets 21 km för andra gången i livet. Lagom till start sprack solen fram genom regnmolnen och från att ha gått runt och huttrat i startfållan, fick jag istället ta av mig löparjackan och kunde springa i t-shirt. Motivationen hade verkligen inte varit på topp under de sista veckorna innan loppet, men väl på plats och ute längs banan är plötsligt allt slit och all tid man lagt på träning så värt det. Det var så härlig stämning med en massa folk längs hela banan, dragspelsgubbar, frälsningsarméngummor, DJ´s, rocknrollband och hejaramsor. Som sagt, helt klart värt all träning. Tiden i mål blev 1.53h, 5 minuter bättre än för tre år sen, när min kropp var mer oförstörd än idag. I den här utvecklingstakten springer jag varvet 2015 på 1.48h. Jag längtar!

Så fort Göteborgsvarvet var avklarat tog jag ut cykeln på långtur. Älskade fina cykel som tar mig så långt så fort på så kort tid.

Och kissen då? Hon har blivit kastrerad (jo, det heter så även på honkatter) och kommer aldrig behöva få nackdelar på grund av att hon är tjej. Hon har varit i Stadsparken och sprungit runt så pass att hon fått sitt (och mitt) livs första fästing, och hon har klättrat högt upp i trädet nere på gården och retat skatorna. Prima liv.

 
Krisar lite igen. Samma gamla vanliga. Vad är det för liv jag lever, dagarna bara går mig förbi! Jag har så mycket fritid nu när skolan för tillfället, får man väl anta, inte tar mer än max 20 timmar av min vecka. Tid som jag vill passa på att lägga på sånt jag inte kan räkna med att hinna med sen, när jag blivit stor.
Men mina möjligheter att lägga tiden på det jag skulle vilja är begränsade. Jag skulle vilja känna en gubbe, en filur och allvetare som kunde lära mig om det gamla bondelivet. Om sådd och skörd, sädesslag och jordmåner, höns och får, jakt och slakt. Jag vill känna att jag fyller en funktion! Att det jag gör är viktigt, i alla fall för nån. Jag tänker tillbaka på tiden då jag fick kliva upp tidigt för att hinna gå till stallet och släppa ut hästarna innan jag åkte till skolan. Det jag gjorde var viktigt, om än på ett litet plan.

Hade tid att begrunda livet förra helgen när jag var på landet igen. Underbara sjö, sol, tystnad, kalla röda hus, fågelkvitter, väldoftande skog och vackra rådjur. Vad göra? Bita ihop, för fan, för gräset är knappast grönare i Jämtland just nu. Jag vill och behöver lära mig så mycket, men vet inte vem som ska lära mig.
Jag har så smått fått nya groende intressen och en ny favoritavdelning på biblioteket. Den där böckerna om bönderna står, gubbarna från den gamla skolan, böckerna om skogen och marken. Och jakttidningarna. Tänker mycket på morfar de här dagarna och på allt han hade kunnat lära mig om han hunnit.

Fick ett presentkort på en orkidé av lillasyster, och köpte mig en livets första balkonglåda. Se, så fint det blev!

 


Och jag vet inte hur det är med din Ikeapåse, men min har i alla fall svans!

Jag och kissen har varit på semester! 4 dagar i paradiset, kan man säga, och det var inte roligt att packa ihop och flytta tillbaka till stan i söndags!

Underbara sol, vår, skog, fågelkvitter, gräsmatta, tallkottar, hundpromenader, kalhyggen, ödehus, landsvägar, fyrhjuling, bastu, småkalvar, klarblå himmel, utegrillade korv, vedugnsgräddade pizza, kalla golv, stora ytor, underbara landsbygdsliv. Ge mig!



         

Vad hände sen.. Det blev sensommar och höst och jag gick i dvala..

Jag plockade bär och gjorde mer saft och sylt än jag nånsin gjort förut i mitt liv! Låter kanske imponerande, men jag har väl aldrig kokat saft och sylt förut, om jag ska vara ärlig. Byggde en saftmaja med hjälp av diskstället, en kökshandduk och en ugnsform. Hur svårt kan det va?! Fiskade från eka två kvällar i augusti, utan att få napp, men en blank och stilla vattenyta är vacker den oxå. Några timmars rävjakt gav däremot resultat och jag bar den lilla fina reven i bakbenen och klappade den ordentligt och kärleksfullt innan den lades på flaket till pick-upen.

Mamma och pappa kom ner till mig i augusti. Vi hann med en massa saker, och pappa redde nätt och jämt ut vädersträcken. Nästa gång är det tredje gången gillt!

En helg i slutet av augusti bjöd på en hel del musik! Jag och Jenny åkte till Eksjös stadsfestival och såg band som Joddla med Siv, Eva Eastwood och Mustasch. Dagen efter åkte vi ett större gäng till Göteborg för en dag på Liseberg och en kväll med Brad Paisley, countrysångaren som kommit ända från staterna för att sjunga för oss.

Sandra prickade in Jönköpingscruisingen när hon hälsade på mig i början av september. Det var en fin sommarkväll, och cruisingen var välbesökt! Vi hann med att åka både Pontiac och Cadillac innan kvällen var över.

Jag försökte hinna med att träna inför Lidingöloppet också, och den 24 september var det dags. 3 mil i terräng, tillsammans med 43 230 andra löpglada. Jag hade lagt upp träningen som så, att hela sommaren njuta av sommaren och undvika träning, för att satsa allt de sista 6 veckorna. Ingen taktik som jag rekommenderar egentligen men jag kan säga att det funkade ganska bra! 3 timmar och 12 minuter var min tid i mål, och även om det hade varit roligt att komma under 3 timmar, så är jag nöjd, och vet att uppladdningen inte var den bästa. Lidingöloppet gör jag gärna om i höst igen!

Första helgen i oktober cyklade jag de 6 milen enkel resa till Gödeberg och N för en helg på landet. Skytte på lägdan, kisseongeklappning, mjölkhämtning hos bonden, och utfodring av älgarna i skogen, det är sånt dom gör på landet.

I november flyttade två kissar in hos mig. Första veckan var ett helvete. Kissarna kissade i min säng varje dag och jag gjorde inget annat än att tvätta! Som tur var fick den ena kissen ett nytt hem hos en jobbarkompis, och det lugnade ner sig lite.. Sen dess kastas jag, tack vare kissen, mellan att ha dåligt samvete över att hon tvingas växa upp i en etta i stan, med en matte som inte är hemma jämt, och att tycka att hon är en rolig prick. Livet som kattmatte är inte alltid lätt. Kissen vill busa, kissen vill klättra, kissen vill klösa. Kissen gillar att vifta under täcket, så håll in fötterna! Kissen gillar att höra sin egen röst lite väl mycket. Kissen gillar att putta ner saker på golvet. ”Ooojj!” säger hon förvånat. Jag och N (okej då, inte så mycket jag) tog in en tall och byggde ett klätterträd till henne, satte på sittplaster och leksaker, men kissen fattade inget på flera veckor. Hon tyckte att det luktade konstigt och att barken var kladdig. Tills en dag, halleluja, då det gick upp för henne hur man skulle göra! Det värmde i mattehjärtat.

Under december var jag den enda på jobbet som vågade använda dom röda mössorna!

Till jul lyckades jag byta bort några jobbdagar och fick 10 fina dagar hemma i ett vintrigt Jämtland! Juldagsfirande i Almåsa, stormen Dagmar drog fram, men jag sov så sött.. Jannez bjöd upp till dans på annandan och jag gjorde sällskap med Kristian, av alla! N kom upp från de småländska skogarna och jag fick visa upp byn från dess bästa sida – sparken!

   


Jag åkte tillbaka till Jönköping efter jul med ett löfte till mig själv om att snart komma tillbaka, och i februari hoppade jag på tåget norrut igen. Skidåkning med mamma, långfärdsskridskor med Sandra och livet var glatt! Jag sade upp mig från mitt lilla otacksamma caféjobb i januari, efter att en liten lapp kommit upp på en anslagstavla, och dagen efter att jag kommit tillbaka till Jönköping började jag på en vuxenutbildning inom trädgård på Tenhults naturbruksgymnasium.

Nu har tre veckor gått sen jag började plugga och det är otroligt vad mycket mer tid jag tycker att jag har! Lediga kvällar och helger är en lyx! Så jag hoppas jag har mycket skoj att se fram emot..

Jag har haft mycket roligt för mig under den här månaden jag varit borta från bloggvärlden, det är väl så det ska vara på sommaren?

Midsommar. Jag bjöd in mig och Jenny på bonnafest i skogarna runt Nässjö/Sävsjö. Det blev ett mycket fint och traditionellt midsommarfirande, med påklädning av stång, dans runt densamma och krans i håret, grillning och sovning i husvagn. Eftermiddan fick oxå den bästa starten när killarna runt köksbordet stämde in i skönsång, Countrykillen, vilken fin melodi..!

 

Dagen efter, dans till Scotts och en liten incident involverandes en bortamatch och en bilnyckel, vilket ledde till att jag inte var hemma förrän det blivit ljust igen. Härligt!

Var på speedway för första gången kort därefter, med midsommargänget och Jenny. Det var en fin kväll, det oxå.

 


K och M hittade från Östersund till Jönköping och för att fira det åt vi en gemensam middag på Piren en kväll i juni. Kvällen efter satt jag nästan på längst ute på soffkanten för att riktigt kunna insupa Big fourkonserterna på Svt.

Så blev det äntligen semesterdags! Jag och Jenny kunde inte hålla oss, utan tjuvstartade semestern med att möta upp några av midsommarpojkarna som campade inför Ydre countryfestival. Husbilen som stoltserade med en jämtlandsflagga fick sig ett besök och bjöd tillbaka med ett glas vin. Som följdes av flera, och ackompanjerades av
ömse gitarrspel och sång, samt återberättade skämt och sketcher ur Stefan&Krister...

När den riktiga semestern skulle börja, dagen därpå, var det jag som fick ratta Kian till Oskarshamn och färjan till Visby. Cykelsemestern på Gotland bjöd på brottarryggsbränna, ömma knän, 20 kg cykelkärra, onda rumpor, tältresningar, burksoppor, nudlar och en massa mil på cykel, men även på rödvin ur bag-in-box, engångsgrillning i kvällssolen i Slite, ost och kex, crepes på Kutens Bensin på Fårö, kardemummasnurror på Rute stenugnsbageri, kvälltur i kvällssol längs kustvägen ner till Hoburgen och underbart fint sällskap i form av Jenny. Det var roligt att vi tog oss hela vägen runt denna lilla vackra ö som jag antagligen bara kommer drömma om att bo på, men vi hade inte klarat en heldag till på cyklarna. Enough is enough som jag brukar säga!

         

Semestern fortsatte sen på bästa sätt med motordrivet fordon till Varberg och en tokig helg i baksätets tecken. Även den här gången lyckades vi på nåt sätt nästla in några midsommarpojkar i huset, och tillsammans med avgasdoft, v8 muller, rödvin, sol och pool blev det en alldeles perfekt helg!

     

Lite impulsivt har jag också hunnit med en liten husvagnstrip till Skåne och ett besök hos en gammal vän, studerat vildsvin på nära håll och promenerat in till centrala Karlskrona.

Jag avslutar med en lista på de fordon jag kört under den senaste månaden:

Pontiac.
Kia.
Bil med husvagn. Även backat mot husvagnen med imponerande resultat, även för mig.
Motorcykel, på ettans växel.
Grävmaskin. Larvfötter och vifta med skopan, spännande grejer.
Traktor med släp, på 4X3ans växel, och handgas, vilka finesser!
Cykel. Många mil.

Bytte bort mitt jobbpass i fredags så jag kunde agera privatchaufför till H! Inte bara därför, okej då. Men iaf, på vägen hem från skjutsandet, så beslutade sig fina Catalina för att stanna. Och inte vilja starta igen. Så, där satt jag, vid motorvägen, med huven öppen och väntade på hjälp. Som tur var kom grannen Tulle förbi, trampade gasen i botten, vred om nyckeln och så gick hon igång så fint..!

 
På kvällen följde jag med Henke, Jenny, Jonny, Eskilsson och Mini till High Chaparral på Country music Festival. Vi gick all in med boots och hatt. Bra musik, mycket dans, lite folk men en mycket lyckad kväll! Dessutom blir det aldrig tråkigt i baksätet på Pontiacen. Inte i framsätet heller, för den delen.

 

Förra helgen bjöd oxå på galenskaper. Då firades min födelsedag lite mer ordentligt med grillning och underbar jordgubbstårta, som jag och Petra bakat ihop, i Tenhult, innan vi åkte vidare till Pilaboparken, Anneberg. Där blev det dans och skönsång till Eva Eastwood. Många många raggarbilar på parkeringen och mycket mycket dans, vin och mygg!

I tisdags trotsade jag ensamheten och åkte till Göteborg över dan! Klockan 15 började det bli tråkigt att vara ensam i stor stad, och Avenyn var inte så spännande. Besökte varken Paddan, Liseberg eller Slottsskogen, så Göteborg behöver ännu en påhälsning framöver.

I lördags flyttade jag in i mitt nya hem på Torpa. Jocke fixade fram en liten 6 m lastbil med ramp som jag sen fick äran, eftersom jag ansågs som mest körduglig, att transportera mig och mina alla saker i från Tenhult till stan. I samma veva blev jag av Tenhultshyresvärden erbjuden en katt..! Jag funderar fortfarande.. Efter flyttandet blev jag mer eller mindre påtvingad en middag på en av restaurangerna på Piren. Det var Caroline och Eskil som var i stan, eftersom E cyklat Vätternrundan. Han var trött, jag var trött, C och Petra som skjutsat E till Motala natten innan var trötta, så kl 22 gick vi hem och sov. Och maten var god! Efter att ha pulat på här i lägenheten, ser det nu faktiskt ut som ett hem. Jag har gott om plats överallt förutom i skrubben/klädkammaren. Tom kartong, tom tom kartong.. Tyvärr råkade jag radera dom andra bilderna jag tagit, så en full skrubb är allt jag har just nu.


 

Ser ju att jag inte skrivit nåt om min lilla cykeltur till Gränna! Det var en tur som hette duga. Cyklade iväg från Tenhult i finvädret, efter att ha blivit väckt vid 06.00 av att folk började droppa in för att dricka kaffe? Hade kollat karta och eniro lite smått, men cyklade iväg med inställningen Hur svårt kan det vara? Och mycket riktigt, det var ju inte svårt överhuvudtaget, bara långt. Efter ca 6 mil var jag äntligen framme i Gränna. Där började jag fundera på att fega ur och ta en buss tillbaka till stan. Benen var trötta och rumpan öm. Efter lunch och sighte-seeing började jag dock rulla hemöver, bara för att upptäcka att jag hade pyspunka på bakdäcket. Pumpa upp fullt på macken utanför Gränna, och hålla tummarna. (Naturligtvis hade jag med mig både pump och punkalagningskit utifallatt, men en handpump pumpar inte lika bra som en kompressordriven..) Resan hem var en trevlig upplevelse. Svängde av lite impulsivt mot Vista Kulle och hamnade tillslut på en smal kurvig väg och ett lusthus på en kulle, innan jag cyklade över Huskvarna och hem. Sammanfattningsvis en annorlunda dag, och med 10 mil i benen var jag inte riktigt i form för att följa med på dans på kvällen.

Dansen tog jag dock igen förra helgen när Scotts spelade på en tillfälligt uppsatt scen i Rådhusparken. Vin och mat hos Jenny, regn och öl ur plastglas, och så nattbussen hem. Fin kväll!

Igår fyllde jag ju, som alla vet, år! Hela 26. Uschiamej. Fick en ny spegel av H efter att min spegel, som överlevt så många flyttar genom åren, "plötsligt" gick i kras! Blev uppvaktad av familjen Livh med en lavendel i kruka som jag nu längtar efter att få ställa på mitt utebord på balkongen till min lägenhet, för snart flyttar jag!

 

Jag blir alltid lite tårögd när jag läser artiklar som den här: http://op.se/krokom/1.2908511-fordes-samman-via-sms-tips-nu-lever-de-sin-drom-pa-torpet eller bloggar om folk som lever sin dröm om ett liv på landet. Jag längtar hemöver, jag längtar efter trädgårdsland, katter, trasmattor, höns och dragiga golv, kamin och snöskottning, gräsmatta, bärplockning, gummistövlar och besök av fina vänner. Och jag längtar efter mitt lilla bageri med stenugn.

Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på att vara anställd. Mina jobb har aldrig i mina ögon varit tillräckligt bra och jag har aldrig riktigt tyckt att det varit värt den tid jag lagt ner. Jag längtar efter att jobba för mig själv, att lägga ner många många timmar i veckan på min egen verksamhet, för min egen skull.

Jag har de senaste dagarna förbannat att hjärtat ska ha ett ord med i kärleken, nu förbannar jag istället hjärnan som är någorlunda förnuftig och som säger att jag inte vågar göra slag i saken - drömmen. Följ ditt hjärta heter det ju, men hur vet man när tiden är inne? Hur länge ska jag längta, hur höga förväntningar ska jag bygga upp? Och tänk om jag blir besviken, var ska jag då ta vägen? Men jag vet att jag inte orkar vänta mycket längre.

Om en timme lämnar jag Stockholm för den här gången. Väskorna är packade och klara. Efter mig lämnar jag en hög med nybakat knäckebröd och en gjutjärnsgryta a la Kockum inköpt på impuls på loppis för ynka 35 kronor. Knäckebrödet för att det ändå bara kommer gå sönder, och grytan för att den väger ett ton! Och med tanke på mängden packning och bristen på tålamod (men en jävla envishet) känner jag inte att den kommer tillföra särskilt mycket positivt till min resa.

    


6 veckor har passerat. Min andra praktikperiod är avklarad och utbildningen går in på sista svängen. Praktiken har även den här gången varit lite av en besvikelse. Inte på grund av dom, det är snarare mitt fel. Jag är så omotiverad. Så omotiverad! Så kände jag i somras oxå, och känslan hängde väl kvar även när skolan började igen. Jag tror att uppgivenheten kommer av att jag inser hur mycket jag har att lära mig innan jag får göra på mitt sätt, som jag själv vill. Och det peppar mig inte, snarare tvärtom. Resan känns inte rolig, det är målet jag vill åt! Ju fortare desto bättre. Men det kan ändå inte motivera mig till att försöka lära mig så mycket som möjligt. Jag tror att jag måste försöka ändra min inställning. Eller? Kommer jag fram ändå? Det är ju så förbaskat svårt att ändra på sig!


Förutom bakandet finns det så många fler saker jag vill kunna och hinna med. Jag vill renovera fönster och bygga stolar. Snickra. Kunna saker om djur, natur, träd, bär och svamp. Meka. Lära mig spanska. Resa och vara borta flera månader på raken. Bo på Gotland.

Hur gör ni, människor? Jag tror inte att jag kommer kunna sluta jaga förrän allt här ovanför, och antagligen lite till, är gjort. Hur känns det att tänka tillbaka och minnas att "det där ville jag så gärna, men det blev inte av". Jag är rädd att en ouppfylld önskan/dröm kommer förfölja mig hela livet. Jag kommer sluta mer bitter på livet än jag är idag, om jag inte hinner med allt jag vill göra.

Samtidigt är allt jag vill att komma hem. Att landa. Slappna av och vara nöjd. Nöjd med livet. Det önskar jag mig. 

Jag bor i Stockholm nu, i Skarpnäck, hos Stefan. Det går bra!

Praktiken är bra, trots att jag nu kommit till det stadiet då jag vill börja kunna saker! Man känner sig lite i vägen och besvärlig som praktikant, när man inte kan nåt, inte vet hur saker ska vara och måste fråga om allt. Drygt tre veckor kvar, så det är bara att bita ihop och försöka ta in så mycket som möjligt. Dom jobbar bara med bröd och kakor på det här stället, och har en stenugn som gräddar det mesta av det som produceras. Alla råvaror är ekologiska och på det stora hela jobbar dom så som jag skulle vilja jobba i framtiden. Inte för stor produktion och allt hanteras för hand, inga maskiner förutom kavlingsmaskinen och degblandarna, och helt utan tillsatser, som fryspulver tex. Jag börjar kl 6 på morgonen och tar tunnelbanan här ifrån Skarpnäck kl 5. Slutar vid 14 och är hemma ungefär en timme senare. Kommer hem, vilar lite och sätter igång med maten så den är klar när S kommer hem vid 18. Och så i säng vid 21. Mmmm. Härliga dagar...

När jag är ledig vill jag egentligen ut och kolla på stan, men oftast lyckas jag knappt ta mig utanför dörren på hela dan. Det är min jävla fåhevsamhet som jag hatar men inte lyckas bli av med! Sparka mig förfan, jag behöver det!

Fröken lägenhetsägare hörde av sig häromdan och talade om att jag måste flytta ut vid årsskiftet. Jag har ju en reservplan sen länge, den att flytta in hos H, men jag hade hoppats på att få bo kvar iaf tills skolan är slut, i slutet av januari. Efter skolan vet jag inte vad jag ska göra? Det lutar mot flytt. Men vart? Skulle behöva jobba ett halvår eller så och få lite ordning på ekonomin, men det är samtidigt ingen panik med den, och att gå en kallskänksutbildning vore ju roligt. Finns en i Västerås, men den börjar en vecka innan jag officiellt har slutat min skola.. Jag känner mig inte färdig med Stockholm heller, men staden står väl kvar. Och så var det Gotland. Jag vill ju bo där oxå. Det är mycket att tänka på nu, men det känns som att jag undviker att tänka på det så mycket som möjligt.