Therese

Tre personer har påverkat de senaste åren av mitt liv lite mer än andra.

Man kan säga att det började med D. Han var/är klok, snygg, snäll, fin, självständig (lite för, enligt mitt tycke..) och en svärmorsdröm i nyktert tillstånd. Alltid intresserad av att lära, och av D fick jag svar på många av mina frågor och funderingar som mer eller mindre alltid snurrar i mitt lilla rara huvud. Vi flyttade och lekte vuxenliv, åkte motorcykel på Gotland, vi skrattade och jävlades med varann, tränade och hade härliga år. Av D fick jag min kära cykel. Han var, och är fortfarande mer eller mindre, mitt levande uppslagsverk och den jag frågar om träning, cykel, film, teknik, musik och böcker. Men det slutade pirra.

I Jönköping kom nästa. H. Vilken sommar jag fick, mycket tack vare H. Raggarliv, V8or, go musik, glada dagar i helsofforna i bilen, sol, bad, dans och mycket bus av olika de slag. Äntligen fick jag vara med, efter att alltid ha stått bredvid och bara fått titta på alla dessa jänkare. H har alltid ställt upp, med utlåning av bil, hämtning och skjutsning, flytthjälp, sängplats och tröst när det varit tungt. Och mycket bus! Jag säger det igen. Men det pirrade aldrig.

Sen träffade jag N. Helskägg, cowboyhatt och stor pick-up. Med halmstrået i mungipan och countrymusiken i kroppen, alltid nära till skratt och kramar. Året med N utvecklade mig otroligt mycket. Han lärde mig massor av nya saker, utan att tänka på det. Jag hade aldrig fiskat med kastspö, aldrig rott en båt, aldrig kört en traktor, aldrig varit på husvagnssemester. Sällan plockat bär, aldrig gjort sylt och saft. Aldrig åkt runt med fyrhjuling i skogen för att lägga ut äpplen till älgarna för att säkra åtminstone en älg under höstens jakt. Aldrig vakat på och sett vilda vildsvin. Men det pirrar inte.

De här tre killarna, damer och tjejer, är alla riktiga toppenkillar. Två kan dansa, den tredje vill inte. En är definitivt lite smartare och snyggare än de andra. En tror att han är nåt. En annan pratar gärna så djupt att man inte hänger med. En av dom är en obotlig egoist, en annan obotlig optimist. En har ett otroligt stort behov av fysisk kontakt, en annan glömmer bort att sakna en när man är borta. En luktar skog, en luktar avgaser och den tredje dyr parfym. Alla tre väldigt olika och jag kan inte tänka mig vad samtalsämnet skulle kunna vara om dom sågs nångång. Öl, kanske?

Det jag vill säga är att jag är så otroligt tacksam över att jag fått lära känna dessa fina fina pojkar som gjort så mycket för mig!

Jag önskar mig nu en mix av dessa tre, och mycket pirr, förstås.

Jag har varit på två veckors praktik genom skolan på landet utanför Nässjö, nämligen i Hattsjöhult. Det är en privat gård med 20 mjölkkor, fem hästar, tre kaniner, två marsvin, tre katter, sju getter, påfåglar, höns, ankor, fasaner och en massa nykläckta kycklingar. Trädgården är öppen för allmänheten att komma och titta på, men dom odlar främst för husbehov, blandat med en massa blommor. Där har jag under två veckor rensat ogräs, planterat, lagt gräsklipp runt tomat- och gurkplantor i växthuset, lagt ut halm runt potatisen, planterat pumpa och squash i badkar, matat djuren och penslat Brahmatuppens fötter med matolja, mm mm. Det har varit mycket lärorikt! Jag cyklade nästan två mil varje dag och kissen fick hur mycket friskluft som helst när jag var borta. Om några veckor ska jag dit igen och fortsätta praktikperioden.

Min kära älskade fina cykel har nästan kastat in handduken. Jag lämnade glad i hågen in den på service häromdan, men ganska snart blev jag uppringd och fick höra dödsdomen. Det var drivpaketet, vad nu det betyder, som är på väg att ge upp. Inte bra! Så jag valde att inte utsätta mig för risken att bli ståendes nånstans, flera mil hemifrån med brusten kedja, och köpte mig helt enkelt en ny cykel! Coolaste ever. Jag har dock inte hunnit provcykla den än, men den ser bra och snabb ut. Fick också lära mig några viktiga saker som följer med när man har en räsercykel, vett och etikett för att smälta in bland de andra räsercyklisterna. Bromsarna används i princip inte för att stanna, utan för att anpassa farten. Att väja är ett bra sätt att inte slita på bromsarna. Om man går mer än en meter från cykeln måste man ta av sig hjälmen, annars är man töntig. Stöd, lysen och ringklocka är helt uteslutet. När man inte cyklar måste man hänga coolt och nonchalant på cykeln. Man har aldrig båda benen i marken och står gränsle över ramen, utan en fot måste vara på pedalen, alternativt kan man sitta lite snyggt på ramen, och när man leder cykeln håller man bara i sadeln. Jag måste öva på de där sakerna så att det kommer naturligt och så att ingen kan avslöja mig att vara en enkel motionär. Med en Bianchi har man lite att leva upp till, har jag förstått!

På tal om cykling så har jag äntligen kunnat bocka av en grej på min ”att göra i Jönköping”-lista, nämligen Visingsö! Jag och Linda åkte över från Gränna en solig förmiddag, vi hyrde cyklar och hann sen med nästan två varv på den lilla ön. Fint! Lunchen intogs på en lite öde strand med sand mellan tårna. Den ön var lite lagom stor, jämfört med min senaste ö-cykling..

I början av juni kom Eva Eastwood till Pilaboparken utanför Nässjö. Dans dans dans och allsång, kombinerat med sjukt bra luftgevärsskytte gjorde kvällen!

En dag klippte jag av mig halva håret och körde Catalinan till Tibro för fest med Greasetema.

Jag och Hanna har också hunnit med att mjölka skolans 60 kor under nån timme en eftermiddag, spännande grej!

Countryfestivalen på High Chaparral bjöd på regn, ångloksfärd, Jesse James-hamburgare, knallpulverpickadoller och westernshow. Och så countrymusiken förstås! Synd bara att kvällen mer eller mindre regnade bort för oss stackare i publiken, och att Kjell skulle få punka på oldsen på hemvägen, vilket ledde till åtskilliga mil och timmar extra för att hämta däck och grejer. Men Kjell, han kan han!

Men det känns som att jag glömt nåt?