Therese

Jag blir alltid lite tårögd när jag läser artiklar som den här: http://op.se/krokom/1.2908511-fordes-samman-via-sms-tips-nu-lever-de-sin-drom-pa-torpet eller bloggar om folk som lever sin dröm om ett liv på landet. Jag längtar hemöver, jag längtar efter trädgårdsland, katter, trasmattor, höns och dragiga golv, kamin och snöskottning, gräsmatta, bärplockning, gummistövlar och besök av fina vänner. Och jag längtar efter mitt lilla bageri med stenugn.

Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på att vara anställd. Mina jobb har aldrig i mina ögon varit tillräckligt bra och jag har aldrig riktigt tyckt att det varit värt den tid jag lagt ner. Jag längtar efter att jobba för mig själv, att lägga ner många många timmar i veckan på min egen verksamhet, för min egen skull.

Jag har de senaste dagarna förbannat att hjärtat ska ha ett ord med i kärleken, nu förbannar jag istället hjärnan som är någorlunda förnuftig och som säger att jag inte vågar göra slag i saken - drömmen. Följ ditt hjärta heter det ju, men hur vet man när tiden är inne? Hur länge ska jag längta, hur höga förväntningar ska jag bygga upp? Och tänk om jag blir besviken, var ska jag då ta vägen? Men jag vet att jag inte orkar vänta mycket längre.