Therese

I veckan ska jag träffa en tjej i Malmö och förhoppningsvis skriva kontrakt på en 1:a i Jönköping! Så i slutet av mars går flyttlasset från Lund mot en ny stad och nya äventyr, nya kvarter, nya loppisar, nya cykelvägar, nya naturupplevelser, nya människor och ett nytt liv.

25-årskrisen har krupit in i en vrå i min rastlösa själ och slumrar för tillfället, tack vare att jag fattat beslut och gjort vägval istället för att grubbla, vela och skjuta upp. Krisen har handlat om att jag har så mycket jag vill göra, och ändå kommer jag inte till skott. Jag vill ut och resa, men har inget sällskap. Jag vill lära mig spanska, men tror inte att jag är tillräckligt motiverad. Jag vill plugga och bli vuxen, men vågar inte ta steget. Jag vill vara självständig, men är alldeles för beroende.

Jag tror att mamma och pappa har det lite besvärligt med mig, att de oroar sig mer för mig än för mina systrar, och att de tycker att jag fattar osäkra beslut och är naiv i fråga om risker och konsekvenser. Jag vet inte var jag fått mina impulsiva och rastlösa sidor ifrån, eller för den delen mitt positiva tänk, men de egenskaperna gör ju mig till den jag är. Och jag är ju en toppentjej! Jag är glad och trevlig, omtyckt och skötsam. Jag bjuder på mig själv. Jag är stark och jag kan när jag vill. Men trots att jag faktiskt gjort och sett ganska mycket under de senaste 5-6 åren, mer är de flesta av mina vänner, tycker jag att jag har ”slösat bort” flera år när jag anpassat mig efter andra, levt andras liv och inte satt mig själv först.

Det handlar om drömmar. Det är viktigt att uppfylla drömmar och jag vill kunna vara en förebild för mina närmaste. Jag målar gärna upp framtidsplaner i tankarna. För mig är det absolut inte orealistiskt, allt går om man verkligen vill och har rätt inställning. Det betyder inte att jag inte ser hinder längs vägen, men jag hoppas att jag kommer hitta sätt att komma förbi dom. Jag skulle vilja att min inställning smittade av sig på min omgivning, men jag förstår att jag måste förverkliga några planer innan jag kan få över skeptikerna på min sida.. Ge mig några år så ska jag visa er.

Jönköping blir ett nytt kapitel, och att fylla 25 kanske istället för ångest kan bringa lite ordning i min förvirrade hjärna. Det ser jag fram emot!

Jag bor numera med en utexaminerad brandman. Han tar sin nya titel på stort allvar, och naturligtvis kommer en hel del ansvar efter två års studier. Till exempel har han nu i veckan på egen hand fått göra matsedel och skött alla matinköp till vårt hem. Förutom detta nya ansvar tillkommer andra uppgifter såsom att tvätta, städa badrummet, dammsuga, diska, bädda sängen och baka kakor. Jag har fått en hemmaman! Och vilken tajming att anställningen som hemmaman sammanföll med examen! Jag har jobbat rekordmycket i januari, så det har passat mycket bra att en av oss varit hemma och tagit hand om vår fina lägenhet, som vi kommer flytta ifrån under våren...

För att riktigt fira att D numera är hemmaman.. fick vi förra helgen besök av resten av Norbecks, och även om restaurangmaten på Rauhrackel var god så vill jag nog påstå att (min och) D´s Italieninspirerade 3-rätters kvällen efter var godare..! Och när vi ändå pratar maaaat så kommer brunchen på Ebbas i söndags inte långt efter. Som jag längtat efter industripannkakor!! Det var nog det enda jag åt, när jag tänker efter. Med nutella. Fin frukost!

Vintern är långdragen här i år, kan man säga, och min cykel, min fina vita springare med knallgrön framgaffel, går bra i snö oxå. Vi sladdar oss fram på gatorna genom stan på väg till och från jobbet. Och jobbet. Det har varit mycket nu, men jätteroligt att jobba när butikschefen är ledig och jag och chef-chefen delar på butikschefens uppgifter/ansvar. På torsdag är det som vanligt igen, och jag går tillbaka på mitt slappa 65%-schema med mycket mindre ansvar och mycket mera tid i kassan. Tummen ner på det.

Stickandet har avtagit för nu när jag tagit ihop till tån, så ramlar stickorna bara ur maskorna hela tiden och det är så svårt att plocka upp dom. Förbannade strumpjävel.

Eftersom jag råkade köpa en datorn utan Bluetooth, men som tur var en nyare mobil i somras, så kan jag bjuda på bilder tagna med mobilkameran. Dom för man över till datorn med hjälp en liten sladd. Och den lilla sladden kan man inte bara ha liggandes och skräpandes, och inte heller bankdosan eller usb-en, så jag sydde ett litet fodral.. Till historien hör att D fick förklara för valda delar av sin familj vad fodralet var för något, och avslutade sin förklaring med "det är inget konstigt." Som att det faktiskt skulle vara konstigt att ha ett litet fodral till datorrelaterade saker? Från samma familj fick jag även frågan om varför jag har en av mig bakad, gräddad, brun, torr och fin, ej för att ätas, limpa liggandes på fönsterbrädan i köket. Är det nån som tycker det är konstigt? Nej, jag tänkte väl det..

     



Nästa inlägg ska handla om min 25-årskris. Så håll ögon och öron öppna!