Det här med mat
Jag är hungrig och äter ofta. Mycket oftare än alla andra här nere i Jönköping. Men jag blir inte tjocker. Jag är ju smaler! Hur hänger det ihop? Vad har dom fått för uppfostran här egentligen? Alla vet väl hur tallriksmodellen ser ut. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika. Helt perfekt för mig med hungrig mage varannan timme. Flera av mina vänner här i södern äter inget alls mellan lunch och 19 på kvällen, och då kan det bli en macka, eller körv mä brö. (Hej hej Jenny!) Om jag någon gång fuskar lite och kokar en tallrik gröt till middag får jag dåligt samvete för att jag inte ger min arma kropp tillräckligt med näring och energi. Ska jag vara glad över att jag har en sån sund syn på mat, eller ska jag sänka mina krav lite och inte straffa mig med dåligt samvete de dagar det faktiskt inte är så roligt att laga mat till mig själv.
Jag har idag konstaterat att jag tamejfan är en whiktigt whedig tös. Jag är tamejtusan ett kap! Ni skulle se mig på de (få) praktiska moment vi har i skolan. Häromdagen plockade och hackade och spättade och grävde vi sten på ett område som ska bli köksträdgård. Jag gick fram som fru Duracell och E kallade mig wonderwoman, och ladugårdsförmannen som vi träffade på studiebesöket förra veckan undrade när jag ska komma och mjölka. (Jag får prata gott om mig själv, för det här är min blogg). Jag ser vad som behöver göras, vilket moment som kommer näst, vilka redskap/verktyg som eventuellt kan komma till användning, och så hinner jag hämta och fixa innan nån säger till. Jag gillar att som idag, skotta skottkärra efter skottkärra med jord och köra iväg till bäddarna i växthuset. Jag har så mycket energi och gillar att få ta i och jobba. Lite av den viljan kommer nog från ett mindervärdeskomplex. Jag tycker inte om att särbehandlas bara för att jag är tjej. Jag kan själv! Bära, lyfta, skotta, gräva, laga kopiatorn, köra jänkare, bli smutsig under naglarna. Det finns lite jävlar anamma i mig och en portion envishet, tills tålamodet tryter. Synd att jag inte kan laga bilar, backa med släp, tända upp i pannan eller köra åkgräsklippare med den bästa taktiken. Jag får lära mig.
Jag har fått öva på några moment iaf under de senaste veckorna och jag uppskattar verkligen att vara med folk som inte dömer mig efter kön. Kände mig som en äkta lantis under en dag i april, då regnet sakta strilade och vi stod ute i skogen med traktorer och klöv ved hela dagen. Jag fick köra massor med traktor. Jag kan själv! Jag har aldrig sett mig som ett asfaltsbarn och har fram till nu trott att jag kan en del om allt man kan veta om landet, alltså landet som inte är stan. Jag kan inget. Jag har aldrig hanterat kor. Jag har aldrig kört traktor. Jag vet inte vad som är vad och när man gör vad av att harva, så, ringvälta, skörda, plöja. Jag vet inte hur vete ser ut när de växer på åkern, och inte hur man planerar växelbruk. Jag kan inte några av skogens och ängens vilda blommor. Ingen aning. Min uppväxt var inte så lantlig som jag trott och jag skäms över min okunnighet.
Men appropå kan själv, så var jag ju ensam några timmar i Göteborg för två veckor sen för att springa Göteborgsvarvets 21 km för andra gången i livet. Lagom till start sprack solen fram genom regnmolnen och från att ha gått runt och huttrat i startfållan, fick jag istället ta av mig löparjackan och kunde springa i t-shirt. Motivationen hade verkligen inte varit på topp under de sista veckorna innan loppet, men väl på plats och ute längs banan är plötsligt allt slit och all tid man lagt på träning så värt det. Det var så härlig stämning med en massa folk längs hela banan, dragspelsgubbar, frälsningsarméngummor, DJ´s, rocknrollband och hejaramsor. Som sagt, helt klart värt all träning. Tiden i mål blev 1.53h, 5 minuter bättre än för tre år sen, när min kropp var mer oförstörd än idag. I den här utvecklingstakten springer jag varvet 2015 på 1.48h. Jag längtar!
Så fort Göteborgsvarvet var avklarat tog jag ut cykeln på långtur. Älskade fina cykel som tar mig så långt så fort på så kort tid.
Och kissen då? Hon har blivit kastrerad (jo, det heter så även på honkatter) och kommer aldrig behöva få nackdelar på grund av att hon är tjej. Hon har varit i Stadsparken och sprungit runt så pass att hon fått sitt (och mitt) livs första fästing, och hon har klättrat högt upp i trädet nere på gården och retat skatorna. Prima liv.
