Therese

Jag gillar naturen, trots, eller tack vare, att jag inte tillbringat så mycket tid där. Till exempel har jag fjällvandrat två eller tre gånger i mitt liv, första gången som vuxen, utan inblandning från skola, var förra sommaren. Under den turen avklarades ännu en premiär, nämligen att sova i tält på annan plats än hemma på gräsmattan... Jag skulle inte kalla mig för friluftsmänniska direkt, men avsaknaden av natur har inte berott på bristande intresse från min sida, utan snarare på grund av att tillfällen inte bjudits.

Jag gillar att cykla. Sen jag fick min cykel för ett år sen har jag mer och mer börjat uppskatta cykeln som färdmedel. Så mycket att jag började planera för en cykelsemester på Gotland. Jag tyckte om att springa Tjurruset i oktober och bli smutsig och blöt, och efter loppet ville jag fortsätta springa mer terräng, inte i platta fina elljusspår eller på asfalt.

Jag gillar att se mig omkring, upptäcka nya kvarter, vägar, stigar, hus, berg, ängar. Se vart vägen leder och lära mig hitta. Jag är nyfiken, lägger märke till småsaker, vill läsa på skyltar, funderar över vilka som bott i det där fallfärdiga torpet, och om det ryms en häst eller två i ladugården, vem som äger den där gården som ser övergiven ut och om jag kanske kan köpa den.

Problemet är att jag för det mesta måste upptäcka allt på egen hand. Var jag än befinner mig, om det är i Kiel, Lund eller Jönköping så är jag nästan alltid ensam. Det gör mig ledsen. Det finns så mycket vackert att se, och jag har ingen att dela det med. Det är inte bara för att jag är ensam som jag blir ledsen, utan också för att många andra inte verkar se eller uppskatta det jag ser. Jag blir ledsen för andras skull, ni missar så mycket fint.