Therese

Gissa om det var skönt att vara ledig igår. Helt ledig. Inte börja kl 17 som brukligt på söndagar, utan bara vara ledig. Underbart! Tillsammans med Daniel, min käraste. Här är gårdagens  recept för en underbar dag. Först sovmorgon. Sovmorgon behöver väl inte betyda att man sover extra länge, utan också att man får ligga kvar och dra sig och kanske läsa bok på morgonkvisten/förmiddan? Sen storhandling. Jag har upptäckt att jag tycker om att handla mat. Strosa runt i lugn och ro, klämma och känna och jämföra priser. Daniel kör vagnen, för det är manligt, och jag tar hand om inköpslistan. Ofta brukar den försvinna vid frukten och inte komma tillrätta förrän vid frysen, vilket leder till att vi måste vända och gå tillbaka till mejeridisken för att komplettera. Betala med icakortet, ju dyrare desto bättre, fyra fulla påsar och så hem och packa upp, fylla på kylen, frysen. Fruktfatet och skafferiet. En ny tradition på söndagar är reprisen av Let´s Dance som jag missar fredagkvällar eftersom jag jobbar. Sen baka. Bröd och kaka. Elvis på hög volym i köket och så ta hand om disken. Och sen middan. Gryta som skötte sig själv och som smakade smaskens. Under koket gjorde jag en duk med hjälp av ett strykjärn och lite nål och tråd. (D: ”Det där är ju en gardin!” T: ”Nej, det är snart en duk. Du är så trångsynt! Det är förresten ett tygstycke som man kan göra vad man vill med”.) Byggde ut skafferiet. Plockade bort julen. En film, sen kladdkaka med polkagrädde. Läggdags och ett kapitel ur den braiga boken. Tänk att få ha den dagen i repris, flera dagar på raken.

Men idag är det måndag, ingen idé att tänka bakåt. Istället tänker jag framåt; Hur ska jag göra för att slippa ha ett jobb drabbat av nedskärningar, gnäll och tjat, stress och dåligt betalt? Finns det överhuvudtaget några jobb som inte passar in på den beskrivningen? Jag kunde inte komma på ett enda igår när jag tänkte, och inte Daniel heller. Skillnaden är att han inte har något emot att jobba. Härja runt och släcka bränder, träna på arbetstid och sköta utrustningen. För det är väl så det är att vara brandman. Jag har ingen lust att jobba och funderar mycket på hur jag ska slippa undan. Jag ska börja köpa trisslotter, en i veckan, jag vill ju inte gå onödigt mycket back. Samtidigt ska jag planera för ett liv i lugn och ro. Skrota runt på gården i gummistövlar och ridbyxor, klappa katten och baka bröd och kakor.

På tal om gummistövlar så kändes det ganska hopplöst i onsdags när jag efter jobbet lurat ner Daniel på stan som smakråd för ett inköp av ovan nämnda skor. Gick runt hela stan utan att hitta några som uppfyllde mina om än låga, krav. Gjorde ett nytt försök på Nova i lördags, och Skopunkten var dom enda som hade några. Det blev inga Tretorn, tyvärr. Hoppas regnvädret håller i sig, så jag kan skita ner dom i stallet på torsdag.

De senaste månaderna har jag många gånger tänkt på vad smidigt och bra det är med en cykel. Jag har kommit många fördelar jämfört med att ha bil, tex att det är så jobbigt när bilen går sönder. Inför jullovet ställde vi in Saaben i ett parkeringsgarage, och när jag kom tillbaka och gick ner för att titta till den så var det punka på ena framdäcket. Kände inte så mycket ansvar för det, fick bli Daniels problem senare. Men när trasiga saker verkar sprida sig.. En morgon när jag kom ner var bakdäcket på min cykel helt platt! Trots att jag cyklat på det utan problem 12 timmar tidigare. Jaha och suck och stön. Till det kom också att det inte längre gick undvika att se hur rostig kedjan var och att bakljuset var glappt. Fick ta Daniels monstercykel på jobbet den dagen. Inga stänkskärmar, inget stöd, ingen fotbroms, ingen pakethållare och ingen cykelkorg. Knappt en cykel, med andra ord. Och visst blev jag glad när jag kom hem och Daniel hade varit och köpt ett nytt däck och monterat och smort kedjan, men jag vill dementera vissa uppgifter som florerar i min sambos dagbok.. Välj själv.

Uppståndelsen var stor här i Lund förra veckan då jag hängde på en stooor plansch i entrén på jobbet.  Kan säga att jag fick många nya vänner under de dagarna. Det var kul, jag vill hänga där varje vecka.

Imorgon är det precis ett år sen jag såg Lund för första gången. Ett år. Åren går och jag blir inte ett dugg klokare, tyvärr.